I samma ögonblick som hon är redo att slappna av, ge efter, skymtar plötsligt absolut viktigaste bi. Sakta av lugn driver fram i dimma över spegelblank men ensam yta. Stilla omfamnar och nästan magisk älskar. Ögon fastna, hjärta slå, gnistra och allt utan mening runt omkring tona naturlig och självklar bort.
Hon vet inte längre verklig, låter bara tankar värda och stanna still där minne ännu leva kvar. Svävar mellan förtvivlar och längtar. Hon lutar kärleksfull nervös fram för att kyssa men i ögonblick hon känner andedräkt varm försvinner han självklar, underbar och levande bort igen.
Ensam, utlämnad och övergiven tar mörker snabb över och hon sjunker kraftlös ner under kall och ensam yta. Längre ner, efter stund, ser hon plötslig klar, vaknar till och inser att det inte längre mening att söka sent.
Istället för kunskap, utveckling och fantastisk hållbar tillsammans så envisar makt, utstuderad, vidhåller skillnad, motsättning som redan nu skapar ren förstörelse för all levande liv. Tänk om fler vaknat tidigare, vågat stå upp, tänkt vi istället för jag och krävt nödvändig förändring.
Aningen klok över insikt kliver hon in i skogsbryn och känner stark att det är dags att ändra liv, tankesätt, se. Viktigast ändå utmana rädsla som ständig gnager inombords men framförallt att enbart leva kärlek…